Variations on a theme

Program Note

Results guaranteed! is an interdisciplinary art project initiated by composer and script writer Stefan Thorsson, in collaboration with set designer Camilla Wexels Riser, conductor Martin Olsen, dramaturg Liv Kristin Holmberg, in addition to performers and musicians from Norway, Sweden, Germany and France.

The project takes its starting point in Hermann Hesse’s novel “Steppenwolf”; in particular the design and ideas of [the idea of] the magical theatre, based and inspired by C.G. Jung’s thesis about our dream life and multiple identities.

The performance in full format and ensemble – Results Guaranteed! – will have its premiere in Norway in September 2020. The fragmented stunt at Wiesenburg in Berlin – Variations on a Theme – will be a pilot study of certain musical and scenic elements.

The participating artists were all invited to collaborate out of their individual need and interest in various dramaturgical strategies connected to stage art, which may open up hierarchies and borders between text, music, dance, performance and installation art. The results of the continuous working process will [hopefully] lead us to find our way into the “magic” – where Hesse’s ideas and metaphors of the magic theatre can be conceived as an image of the human mind.

In the final ambulant version, the theatre – with its many doors, rooms and stages – will display varying content and experiences that will suggest ways and methods in the meeting of oneself, thus the magic theatre becomes a thematic boundary between life and art.

The ensemble at Wiesenburg Werkhalle, Berlin:

Martin Olsen, Ruhi Erdogan, Adrien Braud, Liron Yariv, Gisle Hass, Liv Kristin Holmberg, Camilla Wexels Riser & Stefan Thorsson

En Musikalisk-Rumslig-Psykodynamisk interpretation i sonatform

Resultat Garanterat! är en musikalisk-rumslig-psykodynamisk interpretation av Hermann Hesses Stäppvargen. Den trehövdade läsningen av romanen har resulterat i en musikteater med en tydlig tredelad sonatform vari musiken styr ord och rörelse, tillsammans med en visuell iscensättning av bokens återkommande kognitiva illusioner med dess perceptionsväxlingar mellan alternativa lösningar, samt innehållsmässigt beträffande dikotomierna (kropp/sinne, inre/yttre, subjekt/objekt, etc.) som dominerar de individuella valen i originalet och följaktligen det dramaturgiska skeendet i den gestaltade interpretationen.

1. Exposition

Traktatet om Stäppvargen i romanens första del utgör fundamentet för föreställningens exposition: Iklädd biljettörens roll presenterar skådespelets protagonist en nyskriven monolog om Moses – trons fascinerande och paradoxala företrädare enligt Hesse – ur ett psykoanalytisk och religionskritisk perspektiv, där publiken fragmentariskt ”passerar” en berättelse som tematiserar tro, skuld, förakt och möjligheten till förlösning, samtidigt som de tilldelas en ”kollektivistisk identitetsmarkör”. Väl inne i rummet, med publiken placerad tätt upp till ”ridån” till en ”teater”], presenteras den musikaliska öppningen, som i likhet med romanens återkommande referenser till Mozarts Don Giovanni, är en tredelad ouvertyr som i stämning och teman har ett nära samband med det efterföljande dramat. Ouvertyren tonar ut, en öppning i ridåtyget, publiken bjuds in, ensemblen stämmer upp och föreställningen kan börja. Inne i ”teaterrummet” påbörjar protagonisten/narren/berättaren en gestaltning av traktatet tillika ett kompilat av skådespelets narrativ som, i likhet med en kör ur den antika komedin, presenterar skenmoraliska perspektiv kring stundande möten, konflikter och lösningar. Med hjälp av masker och figurer och objekt, via sång, tal och rörelse, ackompanjerad av en ensemble löst baserad på romanens ”helvetesorkester”, definieras dramats riktning.

2. Genomföring

I föreställningens mellandel – genomföringen – påkallas uppmärksamheten hos publiken genom ett personligt meddelande (garderobsmärke/utrop, kan vara ett exempel), som leder de successivt en-efter-en ut via en av två möjliga slussar i ”teaterrummets” gavelöppningar. Här, i ensamhet och ostörd väntan, tilldelas varje enskild besökare en mask, och därmed en uppgift och kanske till och med en egenskap, men där samtliga masker härrör från en av huvudpersonens ”1000 personligheter”, dvs. att samtliga är varianter av samma urmask. I denna genomföringsdel är alltså varje enskild besökare utlämnad till sig själv, ”förd genom” en labyrint av rum, i ett oundvikligt interagerande – intimt och konfrontativt – med rummens/kabinettens innehåll och utformning, gradvis varierande mellan det obehagliga och kontemplativa, det ljusa och mörka, det varma och kalla, etc., och därmed med sig själv. Utformningen av rummen kretsar till största delen kring multipla personligheter och motsatspar som t.ex. mänskligt/djuriskt, maskulint/feminint, hetero/homosexualitet, moget/naivt, skuld/kreativitet, etc., och tar dels sin utgångspunkt i romanens labyrint av dörrar, dels i de medverkandes egna mentala gömslen.

Under vandringen, och i rummen, konfronteras alltså besökaren med allt från konkreta miljöer och figurer till abstraktioner och fantasier, som antagligen kommer att förefalla bekanta eftersom de redan antytts eller avhandlats i protagonistens iscensättning; de har nu blivit till kollektiva minnesbilder, vilka musiken delvis kommer att understödja och vara bärare av, då ensemblen ständigt kommer att höras ”på avstånd”, samt att varje rum/installation/konfrontation är klangligt inredda med elektroniska varianter av livemusiken kopplade till en tidigare upplevd, specifik scen. Simultant med vandringarna avbefolkas naturligtvis ”teaterrummet” (ex: 1 pers. / 3 min. = 30 pers. / 90 min. totalt). Musikteaterföreställningen pågår dock med oförminskad styrka, och med tanke på tidigare nämnda flexibla torn – som utgör den huvudsakliga scenografin och som initialt har bildat väggar till ”teaterrummet” – nu kan omformeras och transformeras till ständigt nya mindre skepnader och rum i det befintliga rummet/utrymmet, och där i denna mångfacetterade ”nedmonteringen av blackboxen”, kommer de att kunna ha ett såväl praktiskt som dramaturgiskt och metaforiskt inflytande på handlingsförloppet.

3. Rekapitulation

I den tredje och avslutande delen – rekapitulationen – har samtliga ur publiken lämnat ”teaterrummet”. Protagonistens scenframställning tillsammans med den ackompanjerande musiken dör långsamt bort i takt med att tornen vecklar ut sina sidor och formerar sig i en U-formation med tre sammanfogade väggar med en dörröppning i den bakre väggen, och därmed tillbaka ut i ”verkligheten” igen, samt med en naturlig öppning inåt, mot golvet, där den avslutande juryscenen kommer att ta plats. Via ett avslutande skarpt belyst, vitt ”transferrum”, slussas publiken in en och en för att demaskeras och få sitt ”straff”, av en jury bestående av figurer, maskerade aktörer och musiker, där överdomaren är en tre meter hög hysterisk, neurotisk skrikande och sjungande Dolly Parton som perukdomare. I likhet med romanen kan kanske den sceniska gestaltningen komma att missförstås som en tragedi som bara kan leda till död och mänsklig förödelse, med tanke på originalets i flera avseenden upptagenhet med en medelålders mans problematiska, patologiskt uppgivna liv. Men romanen var enligt Hesse själv tänkt som en psykologisk helande komedi, som talar om tro, hopp och kärlek i en fallen värld, och detta vill föreställningen visa fram trots, eller kanske just på grund av, att den ofta rör sig kring, och gränsar till, ett personligt mörker.

I stället för att skriva ett manus byggt på romanen har den ansvariga gruppen medvetet valt att utgå från jungianska teorier och formuleringar beträffande bilder, drömmar, arketyper, etc. Ett av flera exempel är att huvudpersonen själv närmar sig femtioårsdagen, vilket enligt Jung är den åldern då den verkliga individuationsprocessen tar fart, vilket betyder att individen då är tillräckligt mogen för att kunna utveckla personligheten genom en stegvis integrering av det omedvetna i det medvetna. I ljuset av ett sådant resonemang är det inte svårt att hur huvudpersonens Själv möter sin feminina sida – Anima – i den kvinnliga huvudkaraktären, samt den mörka sidan – Skuggan – i vargkaraktären. Jungs tankegods visade sig fruktbar för Hesse, dels på grund av tonvikten på fantasin som en primär mänsklig dimension, dels med tanke på psykologins inneboende spiritualitet. Gruppen tror i likhet med Hesse att en transformation av samhället endast är möjlig via individens ”återfödelse”, och att detta uppvaknande är av spirituell natur.

(Photos: Camilla Wexels Riser)

Berlin – August 2019

Results Guaranteed – Reading Gisle Hass (norwegian)

Results Guaranteed – Reading Anna Dumkow (german)