Kontraklang 2018:1
Kontraklang
Heimathafen Neukölln, Berlin, 8 feb 2018
I vår globala, digitala kultur blir multipla former av media ständigt mer tillgängliga och lättåtkomliga för en snabbt växande andel av jordens befolkning. Om miljontals människor dagligen skapar och delar texter, bilder, låtar, videos, etcetera – vad krävs det då av dagens konstnärer för att kunna erbjuda något extra i tillägg, något som tillför konsten och samtiden ytterligare värden och insikter till denna nya, kollektiva skaparkraft? Vilken blir konstnärens, curatorns eller kritikerns roll om vi alla innehar samtliga roller på nätet? Den ”analoga” konsten och dess förespråkare talar om sig själva – det ”verkliga” och taktila – som den enda och mest självklara lösningen för att inte förlora sig själv, fastlimmad på en stol framför en skärm, medan motståndarna hävdar att det synsättet är förlegat, otidsenligt och kanske till och med bakåtsträvande. Men hur många av dessa förespråkare för användandet av digital teknologi konfronterar incitamenten kring betydelsen av att se, reflektera och filtrera ett känslokapital via det digitala? Hur många av dem tematiserar hur vi upplever, påverkas och förändras via vår digitaliserade tillvaro? Bör den digitalt baserade konsten i större utsträckning kommentera och legitimera sin konstnärliga närvaro och oumbärlighet för att inte riskera att framstå som ett spektakulärt skal runt ett tomt innehåll? Hur förhåller de sig till ”gamla” oskrivna lagar om materialkännedom i kombination med ett metakritiskt förhållningssätt till form? Hur bör dagens konstnärer – oavsett analoga eller digitala verktyg – förhålla sig till vår medialiserade värld och hur den har förändrat vår relation till historien, omvärlden, nyheter, flöde, hastighet, perception, språk, sociala relationer, ensamhet, döden?
Ett vanligt förekommande, nära nog standardiserat, på gränsen till klichétyngda svar, på allt möjligt verkar det som, är: ”en kombination”. Hybrid har blivit ett modeord; från inredning och matlagning, via investmentbolag och bilmotorer, till livsstil och känsloregister. Så även inom de flesta konstyttringar; inte minst i bildkonsten där diskussionen om relationell estetik och hybrida diskurser har förekommit under mer än ett halvt sekel. Som vanligt har konstmusiken hamnat på efterkälken vad beträffar ”att vara samtida”, även om det finns historiska exempel med hybridexperiment av ljud och bild att tillgå; Fluxusrörelsen med Cage och Yoko Ono är ett tidigt, Nam June Paik och Laurie Anderson är två senare. Oavsett antalet förgrundsfigurer finns det tre intressanta aspekter att förhålla sig till; den första och mest uppenbara är att det alltså finns historiska komponister och verk att förhålla sig till. Den sekventiellt andra, baseras på ett tämligen klart konstaterande att de tidigare verken bland annat har problematiserat teknologins och materialismens genomslagskraft i tidevarv av industrialisering och globalisering, dvs. att de (konstverken) via sina sociopolitiska kvaliteter, iscensatta av för tiden okonventionella material och tekniker, har ifrågasatt såväl sig själv som sin omgivning. Den tredje och avslutande tankegången kretsar följaktligen kring vår nutida konstmusiks trender och stilistiska förändringar mot det teknologibaserade, audiovisuella och medialiserade, och huruvida den problematiserar sig själv, vilket leder oss vidare till en månatlig konsertserie i Berlin.
Kontraklang startade i januari 2015, på Heimathafen Neukölln, kuraterad av en trio till den nya musiken dedikerade musikvetare, med bland andra Andreas Engström som en av initiativstagarna. Den bakomliggande idén söker en utgångspunkt i akustisk kammarmusik som i varierande gränsöverskridande tillstånd närmar sig närliggande fält som exempelvis musikteater och ljudkonst, vari begrepp och företeelser som t.ex. tonsättare-performer eller mediabaserade uttryck kan tematiseras och därmed problematiseras, för att i dess förlängning förhoppningsvis uppfylla en önskan hos de ansvariga om en kontinuerlig, nutida musikscen som ställer återkommande, aktuella frågetecken kring konstmusikens trender och gränser.
Årets säsong inleddes med ett gästspel av den i Köpenhamn baserade ensemblen Scenatet, som har etablerat en position på den experimentella samtidsmusikscenen, inte minst via sin konsertanta tillnärmning mot musikteater. Kvällens insäljande programpunkt – i såväl programtext som konsertnamn – var tveklöst Berlinpremiären av Simon Steen-Andersens (f. 1976) Black Box Music (2012); ett verk som förutom att ha inhöstat Nordiska Rådets musikpris 2014, i tillägg har röstats fram som ett av 2000-talets viktigaste verk – två utnämningar som med andra ord borgade för högt ställda förväntningar. Programbladet till kvällens konsert ville inte vara sämre med sina hyllningar och kallade verket helt enkelt för ”huvudrätten”! Och denna prioritering känns oundviklig även för undertecknad och inser att jag måste börja från slutet för att kunna sätta de två föregående i relief.
Konceptet är huvudsakligen baserat på en hemmasnickrad svart låda, som ser ut som en gigantisk gammal tjock-TV, med en kamera och ett antal mikrofoner monterade på insidan, i tillägg till några ljudande objekt av det mindre formatet, samt två tygbitar fästade på sidorna, och som skall föreställa en ridå. Den kombinerade slagverkssolisten och dirigenten – en imponerande Håkon Stene – har sina händer instuckna i boxen via två hål, och bilden av denna insida är sedan projicerad (enormt uppförstorad) på väggen bakom honom, samtidigt som ljuden därifrån kanaliseras ut i en uppsättning högtalare runt om i konsertsalen. Den femtonhövdade ensemblen är uppdelad i mindre formationer utplacerade längst bak i lokalen samt längs med sidorna, med vardera en slagverkare som härförare; vars funktion kan sägas vara en förstärkning (uppförstoring) av de audiovisuella slagverksljuden från boxen. Även placeringen av grupperna verkar enbart vara av strikt ljudande orsaker; i sin funktion som en förstärkning av ljudet från högtalarna formerade i ett surroundsystem.
Utan att ha sett någon notbild verkar det drygt halvtimme långa verket vara uppdelat i ett antal satser, troligen tre stycken i en slags sonatform, där den inledande ”Allegrosatsen” består av rytmiskt tvära kast, vari ljud och bild är tämligen strikt synkroniserat. Den andra satsen är mycket riktigt av det lugnare slaget med solostämmans spel på övertonsrika stämgafflar tillsammans med förlängande stråkflageoletter. I den avslutande tredje satsen återkommer delar av materialet från den första men nu löses denna till synes strikt hållna timing gradvis upp, samtidigt som de rytmiska fragmenten utvecklas och blir längre. Men avslutningen bibehåller i princip samma ”klipp-och-klistra” estetik, med referenser till bryskt klippta filmsekvenser alternativt vinylskivshack. Fram emot slutet ”verkar” upplösningen vara total och övergår i något som skulle kunna betraktas som improviserade avsnitt där dirigenthänderna – det ”virtuella” – ”verkar” ha tappat kontrollen över ensemblen – det ”verkliga”. Allsköns objekt kastas in och flyger runt inne i boxen med hjälp av en fläkt och här blir referenserna till Trond Reinholdtsen och hans så kallade komiska infernomusik tämligen tydliga. Det dramaturgiska förloppet från kontroll till fiktivt kaos är med andra ord väldigt enkelt och förutsägbart, men precis som förhandsinformationen har utlovat fnissar delar av publiken till detta; ett verk som Nordiska Rådets jury menar ”[…] trollbinder med en ostyrig craziness, är humoristisk, full av charm och sprudlande experiment.”
Citatet ovan skulle ju lika gärna kunna vara saxat från en glittrig annons som basunerar ut varför vi inte bör missa nästa show på The Palace i Las Vegas. Och visst är det – i likhet med hans numera världsberömda pianokonsert – något spektakulärt maffigt amerikanskt över The Andersen show; reglerna är enkla och kräver enligt NR ”inga förkunskaper för att avnjutas”. Det är musikalisk humor, audiovisuell lyteskomik om man så vill, eller varför inte ”en storslået aften i et multimedie-mekka”, om man skall tro Scenatets hemsida om kvällens program.
Enligt upphovsmannen själv handlar det om ”[…] a deconstruction of conducting and of puppet theatre”, och även om liknelsen till dockteater – baserad på lådan och handkoreografin – känns allt för uppenbart sökt och konstruerad, kokas konceptet ner till ett 1:1-förhållande där Andersen på ett vis har lyckats med det han har förutsatt, nämligen konkretiserat musik visuellt. Enligt en av hans mest okritiska kritiker är verket enastående bl.a. eftersom gränserna […] between conducting and puppet theatre are blurred and it becomes hard to identify where one starts and the other stops”, och att det är ”[…] humorously parading all the conventional dramatic tensions between soloist and orchestra”. Ett stort VARFÖR hänger sig dock envist kvar, i alla fall om man försöker nå bortom musikhögskolehumorn och den så kallade lättillgängligheten. Som det är nu verkar det som om han – på ett rationellt, pragmatiskt vis – vill slå sönder konstmusikens väggar inifrån men kommer aldrig längre än till institutionens tunna innerväggar eftersom han verkar vara ointresserad av vad som finns i omgivningarna kring de bärande ytterväggarna.
De två förrätterna – en polsk och en dansk – var som sig då bör, av det mindre formatet, såväl till storlek som till tidsförloppet mellan omdukningarna, om jag nu skall leka vidare med menumetaforen. Jagoda Szmytka (f. 1982) är en polsk tonsättare verksam i Frankfurt, och som likt Andersen är intresserad av att kombinera ljud med visuella, sceniska element. Bägge proklamerar att de komponerar för och med människor, det som skiljer dem i deras påstående är att hans danska variant tydligen är ”demokratisk” medan hennes polska är tilltänkt ”social”, och får kanske därmed tillägget om (människor). Dessa två påstående kan ju försåvitt vara sidorna på samma mynt och kan säkerligen benas ut, men i den här texten faller det ändå under kategorin mindre intressanta begreppsskillnader. Andra skiftande likheter är att de båda utgår från ljudet som den bärande parametern, men där danskens experiment är musikaliskt intertextuella, definierade av ett ljudande (komiskt) narrativ, då är polskans varianter mera vittgående, samhälleliga perspektivförskjutningar mot ett som hon själv omtalar som ett slags nutida, flytande tomrum – ”eine Zwischenzone” – som undersöker olika betydelsenivåer av vår tids identitetsformande, digitala bild- och ljudflöde. Och det är detta förgrenande tankegodset som verkligen skiljer dem åt i slutändan: man kan likna Andersens projekt vid en förgrening från en vanlig trädrot men som alltid tar (och ger?) näring av samma huvudstam, medan Szmytka arbetar utifrån en icke-hierarkisk, rhizomatisk struktur vars rötter – oavsett om växten ovanför tas bort – fortplantar sig i alla riktningar och visar upp en mångfald av kreativt störande funktioner och användningssätt.
För kvällens konsert får vi dessvärre till dels ett av hennes mer enkelbottnade och i mitt tycke mindre intressanta verk. Och det är ju synd, dels med tanke på att de programansvariga menar sig söka audiovisuella verk som flirtar med det sceniskt dramatiska, dels då Heimathafen skulle kunna utgöra en utmärkt fond för några av hennes i uttryck och omfång, mer tilltagna dekonstruktioner av populärkulturen som t.ex. Quizzle Translate (2014); en slags miniopera för sex röster och elektronik, där koncept, klangvärld, koreografi och scenografi är hämtat från ett av många frågesportprogram (läs Jeopardy), och därefter vridet till ett mardrömsliknande, ljudande studiolandskap i direktsändning. Valet föll i stället på Sky-me, type-me (2011) för fyra röster med megafoner. Visst får vi inledningsvis erfara ett potentiellt underliggande drama då ridån går upp och vi ser fyra personer placerade i mörker, sittandes vid varsitt bord, med ryggarna mot publiken, men när konserten börjar avlutas samtidigt det dramatiska. Instrumentationen utgörs som sagt av fyra megafoner; placerade på borden, riktade ut mot publiken. I handen har de till megafonerna kabelanslutna mikrofoner, som är närmickade, för att kunna ta upp såväl vokala ljud som klickljud och rundgångseffekter. Så. Om man bortser från det något lättviktiga incitamentet att de fyra musikerna skall gestalta våra gradvis minskande fysiska möten till förmån för nya kommunikationsformer, och om man ignorerar de genanta, konstruerat moraliserande texterna, och helt enkelt blundar, kan man i stället koncentrera sig på ljuden, vilket visar sig vara ett ganska strängt hållet, men samtidigt oförutsägbart och bitvis tilltalande körverk, sin plåtaktiga estetik till trots.
Och för att bygga vidare på det paradoxalt nog uppfriskande resignerat dystopiska och subtilt presenterade temat för kvällens meny fick vi ta del av den andra förrätten; den här av danskt ursprung och aldrig tidigare skådad. Uruppförandet av Freunde – komponerat av Christian Winther Cristensens (f. 1977) – skulle enligt den karga förhandsinformationen ta med lyssnaren till ett ”[…] subtle universe where music occurs in the interaction between four musicians, one computer and simple rules.” Och det var där vi hamnade. På golvet, i skräddarställning, runt ett litet, lågt bord med endast en dator på, sitter fyra män i svart, och hela inramningen pekar ju onekligen mot en stram, japansk estetik, inte minst för att det klangliga uttrycket i tillägg är svagt, försiktigt och i viss mån kyligt. Vilket resulterar i att de olika synkroniserade ljudande rörelserna – med bland annat försiktigt, tveksamma örfilar, loopade laget runt, som i sin tur genererar ljud via datorn – skapar en lätt obehaglig känsla då man undrar vad för slags relation och samtal dessa fyra vänner har och för.
Sammanfattningsvis kan man ju sålunda konstatera att de två stramt hållna, försiktigt kommenterande, obehagligt resignerade förrätterna mer än väl kompletterade den spektakulärt bombastiska, snaskiga huvudrätten, när man efteråt kunde sätta deras motsatta verkningsmedel och rejält skiftande smaker och utseende i perspektiv. Desserten bestod för övrigt av ett gratis glas ljummet vitt vin som den danska ambassaden bjöd på, med anledning av ett de stolt kunde presentera två golden boys på den internationella konstmusikscenen, och det var ju också en slags avrundning, men det glaset manade tydligen till eftertanke eftersom vi i publiken – i den nu upptända salen – kunde konstatera att det var kvällens tre hovmästare som var kvällens kreatörer och därmed kanske viktigaste figurer, dels för att de åter igen lyckas fylla Heimathafens vackra sal till bredden med åhörare och tankeväckande musik, men framförallt för deras genomtänkta och väl komponerade storform. Det bådar minst sagt gott inför kommande tematiskt utformade konserter. På återseende alltså!
Links
Nutida Musik nr 271, 2018