Det nya har blivit äldre
Det nya har blivit äldre
Ultraschall – Berlins andra största festival för ny konstmusik – vrider sig gradvis bort från det experimentella mot det konventionella. Festivalen växer årligen i kvantitet men tömmer sig samtidigt i kvalitativ mening så att varje nytt år klingar som en försvagad upprepning av sig själv..
För mer än ett halvt sekel sedan konstaterade Adorno bittert – i sina reflektioner kring ”die neue Musik” – att en nivellerad mittfåra av ”quasi-modernismus” inom den etablerade kulturen höll på att vinna mark och därmed marginalisera avantgardet. Denna ”Allerweltstil” innefattade litet av varje; ett musikaliskt smörgåsbord med sin blandning av varma konsonanser och kalla dissonanser, upplagda och formerade på traditionellt förankrade sätt men med årligen återkommande innovativa överraskningar i mindre skala, för att på så vis legitimera ett slags tankerotation men för allt i världen inte skrämma bort den större andelen besökande gäster. Enligt Adorno var denna lagom behagliga kombination av gammalt och nytt både ett falskt och ett sant tidstecken, i så motto att det falska refererade till hämmandet av en nödvändig estetisk utveckling och det sanna till speglingen av produktionssamhället i allmänhet men det etablerade kulturlivets makt i synnerhet.
I år skriver vi 2016. Och den självskrivna frågeställningen blir hur situationen ter sig idag. Nytt år med ny musik, uppförda på våra återkommande festivaler, dessa iscensättningar av sammandrabbningar som utmålar sig själva som tidsmarkörer, som en ofrånkomlig antites till deras uppfattning om institutionens fossila gestalt. Med ett öra mot marken och ett fuktigt finger i luften antar de rollen som meningsbyggare genom att reflektera, problematisera och tematisera trender och tendenser.
En försvagad upprepning av sig själv
Efter att åter igen ha besökt Ultraschall, som tillsammans med Maerzmusik utgör Berlins två stora etablerade festivaler för ny konstmusik, tvingas jag dessvärre – med Adornos kriserfarenheter som referens – ifrågasätta festivalledningens uppfattning om sig själv som en organisk tidsmarkör som läser av tendenser i sin samtid. Den mest framträdande tendensen i den sammantagna bilden blir tyvärr festivalens sedan några år tillbaka gradvisa riktning mot självuppfyllande, nivellerande normbekräftelser. Jag har besökt i stort sett varje upplaga sedan 2007 och kan konstatera en successiv omsvängning från det experimentella till det konventionella, som i sin tur har satt en ny agenda om vad som faktiskt är nytt – i festivalens ungdom var spannet cirka tio år bakåt, numera framförs även flertalet verk från den senare hälften av förra seklet. Men så är det kanske att bli gammal?
En av huvudanledningarna till det raskt tilltagande åldrandet stavas RBB. Det är Berlins radio- och Tv-station, vars kulturradiokanal har ambitionen att täcka stadens samtliga kulturevenemang men som i sina faktiska sändningar är mest upptagna med diverse tävlingar, trafikinformation, samt en och annan intervju. Resultatet blir friktionsfritt radioprat varvat med friktionsfri musik. Sedan ett par år tillbaka har RBB tagit över festivalpinnen efter de ideellt kämpande initiativtagarna och fick då med sig både namn och lokal på köpet, vilket bör ha setts som en framgång då det dels gavs möjlighet till att behålla den gamla publiken och dels via upprepad reklam i etern kunna dra med sig en skara intresserade radiolyssnare ut till konsert på byn. De ansvariga påstår själva att de har gjort ”allt” för att tillgodose ”allas” behov och sett till resultatet råder det ingen tvekan om att Ultraschall efter snart tio år är på väg in mot den upptrampade mittfåra av ”Allerweltstil” som sägs kunna erbjuda någonting för alla.
Och vips så blev det ”bara” en musikfestival. Inte med ny musik, inte med gammal, utan bara något däremellan med en liten lutning mot det nyare. I tillägg har de ansvariga svurit sig fria från förpliktelser om tematik och uruppföranden. Och denna strävan efter att minimera alla typer av motstånd och friktion, undersökningar och experiment, frågeställningar och diskussioner, avspeglas i festivalens undflyende, avmattade karaktär. I sin tilltagande önskan om att tillgodose så många som möjligt växer festivalen årligen i kvantitet men tömmer sig samtidigt i kvalitativ mening så att varje nytt år klingar som en försvagad upprepning av sig själv, i stället för att utgöra ett resultat av en inre kraftmätning, med sig själv.
En förlösning inåt
Den enda officiella förpliktelsen de har är att upplåta en konsert åt det gångna årets DAAD-stipendiat (Berlins ettåriga stipendievistelser), och sett med facit i hand är det ofta dessa konserter som har varit den största behållningen, trots – eller kanske just på grund av – dess marginaliserade placering i program och mindre glamorösa konsertlokaler. I år var det den italienske tonsättaren Francesco Filidei (född 1973) och efter att ha upplevt ett kort men upplyftande första musikaliskt möte för ett par år sedan borgade den här porträttkonserten för en utökad, kanske långvarig bekantskap. Med de förnämliga musikerna i ensemble mosaïk – med vardera ett ljudande objekt i tillägg till sitt eget instrument – under Enno Poppes ledning fick vi bland annat ta del av Ballata No. 2 (2011) och Ballata No. 3 (2013).
Fundamentet i Filideis musik är enligt honom själv sprungen ur två tidiga upplevelser; dels upptäckten och undersökningen av ”den egna kroppens resonans med instrumentet”, dels det radikalt avgörande mötet med kompositionslärare Sciarrino. Denna musikaliska portalfigur fick honom att inse den stängda formens potentiella kraft genom att skapa förståelse för gestens betydelse: ”före ljudet kommer gesten, fånga in just den gesten, vårda den, inse dess inre kraft och resonans, notera den och förlös den genom ljudet.” Sciarrinos beskrivning från slutet av 1990-talet av Filideis musik kan i detta avseende fungera som en väl formulerad vägledning in mot det klingande: ”Försök att föreställa er en musik från vilken man skiljer ut ljuden: kvar blir bara surrandet, ett tunt skelett men rikt på mekaniska ljud, händernas skrapande och gnidande på instrumenten. […] I sådan musik blir rytmen, pulserandet och den våldsamma skärningen den primära strukturen.” I enlighet med Sciarrinos föreställning om en gestik som förlöser ljudet, skapar Filidei fysiska, paradoxala klangvärldar som i våra resonerande kroppar transformeras till ett moment som består av en nyfunnen relation mellan instrument och kropp, förlöst i en lyssning inåt.
En förlösning utåt
Konsertens fysiska inramning på folkteatern Heimathafen Neukölln under den sena fredagskvällen utgjorde samtidigt en bidragande faktor till en generell förlösning utåt. Lika plötsligt som självklart fylldes lokalen till långt över det begränsade antalet sittplatser med en företrädesvis yngre skara åhörare, som förutom ensemblemusiken även fick ta del av Filideis musikdramatiska projekt vari en dekonstruktion av operabegreppet tydliggjordes. Och som en lika långsökt som självklar förlängning på dekonstruktionsbegreppet var Trond Reinholdtsen (född 1971) – Norges självutnämnde pajas och ironiker – där med sitt fyrtiofem minuter långa Inferno (2013) för slagverk och video. En del fick nog och gick hem eller till baren, en del gapskrattade och jublade, vilket Reinholdtsen antagligen betraktade som en triumf.
Oavsett den brutalt kontrasterande estetiken låg sannerligen en behövlig känsla av befrielse i luften den kvällen. Och inte undra på. I radiohusets egna lokaler applåderade en äldre publik till fyra konserter; två för kammarmusik och två för orkester, där de sistnämnda kan beskrivas som i det närmaste provokativt schablonartade. På det eleganta Radialsystem V applåderade kulturetablissemanget till två dagar med fyra solokonserter (oboe, slagverk, piano, violin) där samtliga utökats med elektroniska klanger och hjälpmedel för att på vis vilja indikera något ”nytt” tillägg till formen.
Förlegat och stelt, ytligt och förutsägbart. Den beskrivningen kan gälla för såväl den konventionella behandlingen av elektroniken som för årets festival och dess gradvisa utveckling mot en oförblommerad slätstrukenhet sett över några år. Men för att återknyta till min inledning om Adorno, och med en önskan om att kunna avsluta texten i en idéhistorisk konsonans, påminns jag om hans tanke om att det under eller vid sidan av gängse politiska och akademiska uppfattningar simultant nedtecknas en annan historia – en som bär på en alternativ förståelse av vår gemensamma samtid.
Links
Nutida Musik – No. 1, 2016