Beräknande konst i Hamburg

Denna värld må förändras. På flera vis. Och man ser in mellan varven att vissa konstnärer och kuratorer tar sitt ansvar: Gallerirummet transformeras till ett väntrum för asylsökande, asylmottagningar flyttas upp på en teaterscen, standardrepertoaren på stadens teatrar får ge vika för konferenser om antikapitalism, vernissager kan utgöras av angelägna debatter med dåligt automatkaffe i stället för ointresserat skval med dåligt lådvin, den moderna dansen rör sig snarare mot en rak protestmarsch än en rörelseabstraktion till tonerna av ett verk av Bach, Händel eller Pärt; vilket som helst, konstnärerna studerar politisk filosofi vid sidan av respektive genrers allmänt vedertagna litteratur, tonsättarna av i dag söker sig långsamt men trots allt utanför sina ebenholtstorn.

Årets upplaga av Affordable Art Fair i Hamburg visar på den direkta motsatsen. 26 stycken europeiska gallerister, huvudsakligen från Tyskland och Holland, har flyttat in i Hamburgs mässhallar, och detta val av lokal är symptomatiskt för hela konceptet eftersom det handlar om att, just det, sälja! Här gömmer sig konstmånglare bakom sina visitkort och flackande blickar; männen i tweed och damerna med aningen för mycket rött läppstift. Ett yttre som på det hela taget berättar att de inte säljer diskmedel eller lakritssnören. Nej då, de är här för att sälja den konsten som de håller på att kuratera i sina respektive montrar under tiden som den välbesökta presskonferensen inleds mitt i vimlet. Nyss anländ och utan att ha hunnit bekanta mig med innehållet, slår det mig att detta kanske inte handlar så mycket mer än om försäljning, vinst och en eventuell framtida berömmelse för några av de medverkande konstnärerna. Som det visar sig senare inte medverkar personligen, förutom några lokala förmågor. 

När de ansvariga till synes avslappnat tar plats på barstolarna placeras vi andra i designade soffor runt omkring med en sponsrad vitamindryck vid sidan och ett kit med usb-minne, kataloger, väska, pennor, etc.; allt prydligt frankerat med den illrosa logotypen. Det är för övrigt omöjligt att undkomma detta skrikiga rosa tema eftersom även inventariet lyser i denna färg, allt från mattor och dörrar till kaffemuggar och toalettpapper. När de ursnygga, välklädda och unga ansvariga börja presentera hur strategiskt viktigt detta evenemang är börjar det krypa i mig och tankarna far i väg mot Barbie och Disneys förtrollade men kanske inte helt sanningsenliga värld. Vi ingår alla i detta skådespel, vi är alla brickor i detta strategiskt väl uttänkta och genomförda spel – såväl konstnärer som gallerister, säljare som köpare, producenter som skribenter.

Jag försöker framtvinga positiva och neutraliserande tankar om att delar av konstvärlden ser ut på detta vis och detta faktum har vi ju på något vis trots allt accepterat som ett naturligt inslag och alla vi som har ett konstnärligt yrke vill ju på ett eller annat anständigt vis kunna leva på vår konst, för att slippa slava runt i hemtjänsten på ett livslångt vikariat. Detta framträdande ekonomiska tema är naturligtvis även av godo om det faller till de medverkande konstnärernas favör, och ser samtidigt fram emot att få ta del av kvällens vernissage, de utvalda konstverken och att eventuellt kunna få en pratstund med någon av konstnärerna för att få en nyanserad bild av denna konstmarknad.

Kort om evenemanget: Det grundades 1999 och har tidigare gått av stapeln i exempelvis London, New York, Singapore och Stockholm. (Att det i år hamnar i Hamburg och inte i Berlin, Frankfurt eller Köln kan man ju som utlänning undra, men jag fick dessvärre inte med mig det på grund av mina sviktande kunskaper i det tyska språket.) På ett av de glassiga informationspapperna står det till allra sist (i min översättning): ”Nu till det viktiga: Alla konstverk kostar mellan 100 och 5000 euro. Att detta format fungerar visar erfarenheten från tidigare Affordable Art Fairs på. Sedan 1999 har evenemanget haft mer än en miljon besökare världen över som har spenderat drygt 200 miljoner. Dessa siffror talar sitt tydliga språk.”

Med en massa skära och runda siffror och bokstäver begav jag mig till kvällens vernissage. Vi hade fått veta vilken ofattligt prominent och köpstark besökarskara kvällen skulle innehålla eftersom de under presskonferensen hade delat ut ett utkast med utvalda delar av gästlistan! För undertecknad var det idel okända namn, men via titlarna förstod även jag att det inte handlade om något mindre bemedlat förortspack. Väl framme var det i princip omöjligt att ta sig fram för att se konstverken i de snäva och lågt utformade vita montrarna, eftersom de knappt 2000 besökarna upptog i stort sett varenda liten del av utrymmet, trots att vi befann oss i en slags flyghangar; både till storlek och utseende.

Nu inser jag plötsligt att jag har skrivit i ett rasande tempo enbart om de yttre förutsättningarna. Men konsten då? Tja. Nej. Mjäe. Hu. Puh. I utställningskatalogen står det allra överst: ”Kunst, der man nicht widerstehen kann”; med vilket de ansvariga antagligen menar konst som man inte kan motstå. Men widerstehen betyder även göra motstånd, och denna innebörd skulle i stort kunna beskriva min sammanfattande upplevelse av denna konstmarknad – alla eventuella utmanande, experimentella, kanske provocerande, men framför allt ifrågasättande trösklar eller barriärer måste undanröjas eller neutraliseras för att på så vis nivelleras och tillpassas den stora massan.

Efter ett antal varv i trängseln finner jag trots allt två konstnärer med ett respektive konsekvent och intressant uttryck som skiljer sig från de övriga; en äldre holländsk kvinna och en yngre italiensk man. Jag försöker etablera en kontakt med någon av de ansvariga på det holländska galleriet, men det är verkligen inte lätt att skilja gallerister och konstnärer från besökarna i mängden och trängseln, alla pratar med alla och de allra flesta påminner om varandra till både utseende och manér. Jag ställer mig så stadigt jag förmår framför ett av de verken som tilltalar mig allra mest, i hopp om att en säljvillig gallerist förr eller senare kommer att uppmärksamma mig.

 

Framför mig hänger två diptyker av Sophie Brauckmann; en i akryl och en med samma motiv men tryckt på aluminium! Motivet föreställer en sjö under en mullrande himmel med en vagt framträdande landremsa i horisonten och titeln på de båda är kort och gott ”View of the lake”. I den massivt gråblå akrylmålningen är det utformningen av de otroligt levande och hotfulla molnformationerna som tilltalar mig, men den egentliga behållningen får jag via aluminiumtrycket: Två något mörkare plattor på en större i en ljusare nyans. På de två mörkare framträder motivet svagt, men just i de ovan nämnda molnformationerna lever hennes målning vidare med en än större kraft – i mötet med detta i bildkonstsammanhang oanvända och i viss mån döda och estetiskt icke tilltalande material.

”För endast 1250 euro är det din”, hör jag en röst intill mig och väcks brutalt upp ur min upplevelse. Bredvid mig står en man som presenterar sig som galleristen, och i ett försök att snabbt leda samtalet i en annan riktning frågar jag om valet av detta ovanliga material och anledningen till varför konstnären valt att trycka sina målningar på aluminiumplattor. Svaret jag får är att hon enligt honom arbetar på tok för långsamt med sina målningar och för att kunna bli mer effektiv och produktiv kom de tillsammans fram till att hon skulle göra ett försök med aluminium, för att på så vis få två upplagor av samma motiv. Med en lätt känsla av obehag och oförståelse tackar jag för mig och irrar vidare mot det italienska galleriet. 

Daniele Cestari är född 1983 och är egentligen utbildad arkitekt. Detta tydliggörs initialt på ett väldigt uppenbart vis i hans väl tilltagna samling i denna monter eftersom alla verken utgörs av stadsbilder. Men det som är tilltalande och konsekvent, men samtidigt även frammanar en närmast fysiskt påtaglig oro är att alla motiv faller; allt är i rörelse och allt faller samman i en sällan skådad målerisk energi. Men detta är samtidigt en bild av ett degenererat samhälle i förfall som i princip faller över oss, störtar sig självt och begraver oss i en mänsklighetens ruiner. Den direkthet som dessa målningar överför är enastående, de har förmågan att antingen dra in dig i sin mörka energi eller förmedla en pressande känsla av att de faller mot dig och din framtid – urbana obsceniteter som i sitt mörker och med sin energi visar på en samhällets ogenomtränglighet och opersonlighet i ständig rörelse med dolda, innestående krafter.

Efter dessa två ljusglimtar i ett för övrigt deprimerande tecken i tiden, nu även inom konstvärlden, bestämmer jag mig för att lämna spektaklet. Känslan av maktlöshet är slående när jag väl står ute i det nordtyska ösregnet igen; här finns ingen vilja kvar, mässhallen är ett slutet rum i sin önskan om att hamna i prominenta personers vardagsrum, här uppstår väldigt få reella eller konstnärliga möten och upplevelser. Budskapet står dock onekligen klart: Här är det de strategiska och ekonomiska förutsättningarna som är viktigast.

Men denna version av evenemanget är ju i allra högsta grad personligt vinklad. Kanske är det jag som är ute på avvägar? Finns det en anledning till varför jag känner mig så ensam, tom och utsatt? Är jag ensam om dessa tankar? Naivitet? Omogen revoltlusta? Kanske att ett väl tilltaget antal av de många besökarna åkte hem med en helt annan upplevelse och en väl inpackad målning under armen? Jag bestämmer mig för att trots allt tro att konsten kan förmå oss att tro på förändring och ny början, samtidigt som jag måste inse mina och omvärldens begränsningar. I ett rosa regn i Hamburg.

 

Affordable Art Fair, Hamburg Messe, 15. till 18. november 2012

 

Tidningen Kulturen 19.11.2012