Ultraljud med attityd och klanglig skärpa

Årets Ultraschallfestival har inletts, där festivalledningen bl.a. uppmärksammar den italienske tonsättaren Giacinto Scelsi (1905-1988), på året tjugo år efter hans död. I det nyinstiftade kulturhuset Radialsystem V vid Ostbahnhof gavs inte mindre än tre konserter under lördagen där mittenkonserten utgjorde huvudattraktionen med två verk av Scelsi.

Scelsi är kanske mest känd för två saker: dels att han studerade för Arnold Schönberg och därigenom blev en av de första italienska adepterna som anammade dodekafonin och dels att han efter andra världskriget genomgick en religiös kris som fundamentalt ändrade hans syn på livet och musiken. Denna transformation från den strängt katolska traditionen mot den spirituellt österländska kom att prägla den senare delen av hans liv. Det sägs att Scelsi frångick alla gängse kompositionspriciper för att istället improvisera på ett hemmabyggt, pianoliknande instrument som kunde frambringa kvartstoner. Dessa improvisationer spelades in av honom själv men transkriberades senare oftast av någon kollega eller student. Denna kompositionsmetod blev ett naturligt led i hans religiösa övertygelse eftersom han trodde på konstnären som förmedlare av en högre värld snarare än en upphovsman av ett enskilt, upphöjt verk.

Pranam II för nio instrument från 1978, som inleder konserten är ett av dessa senare verk som ofta kretsar kring en ton eller ett modus. Denna enskilda cell vrids och bearbetas genom upprepade tremolon, mistlursliknande, utdragna toner och expanderade vibraton som successivt övergår till avvikelser i tonhöjd men undviker samtidigt alla försök till melodiskapande. Detta skapar en mikrotonal klangväv där resultatet inte upplevs som en oscillerande, kärv tonal värld som suggestivt böljar fram och tillbaka i rummet. Initialt skulle man kunna vara kritisk och ytligt avfärda verket som enkel, intetsägande filmmusik men med vetskapen om Scelsis personliga kris och transformation så ser jag musikhistorien som genom ett raster och denna mikrotonala klangvärld utgör en betydande faktor i en transformerad värld. Detta faktum har den eminenta ensemblen MusikFabrik under ledning av Diego Masson förstått och integrerat i en interpretation där attityd och klanglig skärpa blir ett bestående intryck.

Yamaon prophétise au peuple la conquete et la destruction de la ville d’Ur för Basröst och fem instrument från 1958, tar sin utgångspunkt i en profetia om förstörelsen av staden Ur som tros vara en av vår civilisations första boplatser. Detta verk är bara ett i raden som Scelsi under en period på 50-talet komponerade utifrån ett stort intresse för arkaisk kultur och kanske framförallt förstörelsen av den samma. Med hög intensitet och drivande rytmik; framförallt i slagverket som understöds av kontrabasen och kontrafagotten, blir liknelsen med en kraftfull religiös ritual ofrånkomlig. Sångpartiet är samtidigt spännande i sitt låga och kraftfulla register där Scelsi gör en viktig poäng av att utesluta konventionella ord till förmån för vokaler och stavelser, vilket förstärker musikens mantrabetonade karaktär. Problemet är att musiken nu framförs i en konsertsal och istället för det rituella bevittnar vi en nutida, spekulativ musikteater och tillsammans med Scelsis val att ytterligare instrumentera ensemblen med två saxofoner kan det bestående intrycket i värsta fall närma sig cirkusmusik. Men det är fortfarande ett imponerande verk som med sitt låga mullrande register, sångarens gutturala förmanande och det kraftfulla, distinkta slagverket sätter ett markant avtryck och istället för ett cirkusbesök, har jag troligtvis fått ta del av den allra första black metal-musiken. Skriven på 50-talet.

 

 

Att göra Scelsi till en huvudattraktion vid en nutida musikfestival tjugo år efter sin död kan vid en första anblick synas aningen krystat men enligt min mening borde fler festivaler och konsertscener runt om i Europa ta intryck av denna initierade satsning. Scelsi var under hela större delen av sitt liv ett relativt okänt namn i samtida musikkretsar. Efter andra världskriget, när modernismen ville bryta med det förflutna genom att radera ut all möjlig historisk barlast, då gick Scelsi motsatt väg och blickade onekligen bakåt i sökandet efter religiösa förklaringar och en rituell ingång till musiken. Motståndarna till modernismen ansåg att detta neo-akademiska, elitistiska förhållningssätt kunde jämställas med det hårdnande, auktoritära politiska klimatet och därmed lades grunden för protester, uppbrott och manifestationer som genomsyrade hela 60-talet. Collage, minimalism, rockmusik, etc., var några begrepp i den nya pluralismen som såg dagens ljus men Scelsi fortsatte parallellt i sin egen musikaliska övertygelse. På 70-talet, när dammet hade lagt sig och parollerna rullats ihop, infann sig en period av resignation. I stället för att söka nya vägar försökte en del att skapa mening med det som redan fanns, det som traditionen frambringat och som utvecklingen av den samma burit med sig. Det var först i mitten på 80-talet som det gavs plats åt Scelsi i den moderna konstmusiken och det må ha varit glädjande för honom men dessvärre i elfte timmen då han endast fick tillfälle att bevittna ett fåtal uruppförande under ett par år innan sin död 1988.

De ansvariga för Ultraschall skall ha en eloge för sin samtida medvetenhet när de belyser betydelsen av Scelsis frånvaro i efterkrigstidens Europa. Dessutom har de även analyserat eventuella förgreningar hos den yngre generationen tonsättare och sökt resonans och influenser i dagens musik. Den franske tonsättaren Jean-Luc Hervé (f. 1960), förklarar i programmet hur Pranam II har agerat förlaga till sitt nykomponerade verk Ein/Aus för nio instrument från 2007. Det är främst andningen som Hervé har tagit fasta på: han beskriver Scelsis verk som långsamma, rytmiska in- och utandningar. Detta är möjligen en visuell pendang till min ovan nämnda beskrivning av en oscillerande, kärv tonal värld som suggestivt böljar fram och tillbaka i rummet. Tid har förflutit och mycket har hänt de senaste decennierna. Utvecklingen rusar framåt och allting tenderar att gå snabbare; så även andningen om man skall tro Hervés repetitiva, expressiva crescendon som växlar mellan de två instrumentgrupperna som är utplacerade i en halvcirkel snett mot varandra. Dessa arbetar initialt mot varandra i en slags udda vals som alternerande avviker i 5/8 eller 7/8 vilket skapar en sjösjuk känsla eftersom det ständigt dras ifrån eller läggs till ett steg i nattliga dansen. Den energiska gestiken i de två motparterna avtar och leder successivt över till kollektiv klangbildning som enligt Hervé är baserat på variationer av ett övertonsspektrum i C-dur.

 

Nutida Musik, No. 2/2008